Äta bör man annars dör man

Det fick vi lära oss när jag var barn. Då var också uppfattningen att allt ätbart var bra. Det är först de senaste åren som kostens inverkan på kropp och sinne börjat uppmärksammas. Det är nu vi börjar se effekterna av snabbmaten och halvfabrikaten. Barn- och ungdomsfetman ökar, likaså depressionerna. Att vi blir feta av dålig kost förstår alla, men den dåliga kostens negativa inverkan på psyket verkar de flesta fortfarande ha svårt att ta till sig.
Vården har valt att separera hjärnan från resten av kroppen som om hjärnan inte skulle beröras av hur vi sköter resten av kroppen. Allt mer forskning visar tvärtom att näringsbrist orsakar de flesta s.k. psykiska sjukdomarna, särkilt depressioner.Hur gör vi då här på Åland? Jo, vi anser att dagispersonal som äter hälsosam mat inför dagisbarnen ger fel signaler. Det kan ju få dagisbarnen att tro att det är nåt fel på dagismaten. Dagisbarnen får mat som korv och fiskpinnar. Personligen skulle jag aldrig komma på tanken att servera slakteriavfall, härdade fetter och skorpmjöl som lunch till barn för det är ju vad korv och fiskpinnar är. Och vad är det värsta som kan hända om barn ser en person ur personalen äta grönsaker varje dag? Att barnen börjar kräva mera grönsaker? Jag kan verkligen inte se hur det skulle vara ett problem. Personen i fråga är snarare en god förebild. För ingen vill väl ändå att våra barn ska växa upp feta, orkeslösa och deprimerade.

ÄNTLIGEN!!!!

Äntligen kommer domen vi kvinnor väntat på. Den fällande domen i ett uppmärksammat våldtäktsmål. En kvinna får upprättelse för det horribla hon utsatts för.
Jag har nästan fått en blaséaktig inställning till nyheter om våldtäkter de senaste åren då förövarna blivit frikända av orsaker som "jag förstod inte att hon inte ville" . Ska verkligen en våldtäktsman bli frikänd för att han är korkad? Från vilket annat brott blir man frikänd för att man är korkad?
Men nu, äntligen en dom i rätt riktning. En dom som säger att kvinnan har ett värde och att kvinnan har rätt att ändra sig även om hon initialt haft ett intresse för ett sexuellt umgänge.
Nästa steg är en fällande dom där kvinnan inte har omfattande fysiska skador. Där domstolen inser att det traumatiska i ett sexuellt övergrepp faktiskt är den sexuella kränkningen, inte omfattningen av fysiska skador.

Hinner inte...

Det dröjde länge innan nån lyckades övertala mig att starta en blogg, mest för att jag kände att det inte är det rätta forumet för mig, och tyvärr hade jag rätt. När ska man hinna skriva i den? Jag är ju så sällan inne på nätet. Och nu har jag dessutom var bortrest och utan tillgång till dator.
Men det var en trevlig resa. Jag var först på ett möte i Helsingfors med SKN (Socialdemokratiska Kvinnor i Norden). Alltid intressant att diskutera politik på nordisk nivå.
Därefter åkte jag runt i Åboland och hälsade på släkten. Men som alltid är det skönt att vara hemma igen.

Är du till gagn eller besvär

"Hur kan du vara sjukpensionär och resa runt i hela norden?" Den kommentaren fick jag i helgen. Mannen som levererade den var upprörd över att jag var fackligt aktiv och satt i Nordiska rådet. Jag förklarade lugnt att jag varken är fackligt aktiv eller sitter i Nordiska rådet, men det örat lyssnade han inte på.
Det är tråkigt att det fortfarande finns människor som anser att det enbart ät befogat att vara sjukpensionär om man är totalförlamad och hjärndöd.
Oavsett vilket funtionshiner en människa har, så finns det alltid nåt hon är bra på och framför allt har hon ett behov av sysselsättning, även då funktionshindret omöjliggör det för henne att sköta ett vanligt åtta timmar i veckan jobb. Istället för att pålägga de funktionshindrade skuld och skam för att de sysselsätter sig med nåt, skulle det vara mera konstruktivt av omgivningen att uppmuntra det lilla de funktionshindrade faktiskt klarar av.
Det är rätt ironiskt att de som mest anser att funtionshindrade är en börda för samhället är samma personer som blir mest upprörda då de funktionshindrade försöker göra en samhällsinsats.

If it ain´t broke, don´t fix it

Det har varit många intressanta och läsvärda insändare i tidningarna den senaste veckan tack vare Harriet Tuominens ledare den 31.8. Tack vare den har debatten om självständighet dragits igång på allvar. Folke Sjölund har klart och ingående beskrivit vad självständighet skulle innebära för dem som inte redan förstått det. Och Ann Gottberg har i sitt svar till Fredrik Gustafsson med övertydlig klarhet visat hur ogenomtänkta och naiva ÅF:s visioner om självständighet är.
Men det som jag personligen tog fasta på i Harriets ledare var synen på fastlandet och hur det påverkar oss som är födda där. Jag flyttade till Åland när jag var 17 år och även om jag nu bott här i 21 år så är jag fortfarande först och främst finländare. Jag växte upp med den mentaliteten och den humorn och jag är framför allt stolt över att vara finländare. Jag växte upp med mormor och morfar som båda tjänstgjorde vid ryska fronten under andra världskriget och det har gjort att jag med stort intresse läst och fascinerats av Finlands historia. Det är ett bra land att leva i men nånstans känns det som man måste skämmas lite för att säga det högt och man får genast stämpeln att vara finskhetsivrare. Jag håller hårt på svenskan och ser det som ytterst tragiskt att finlandssvenskarna gett upp sitt språk och jag kan inte tänka mig flytta tillbaka till fastlandet för jag vill bo där jag kan tala mitt modersmål i alla sammanhang. Jag vill inte tvingas lära mig ett främmande språk för att klara mitt dagliga liv. Då kan jag lika gärna flytta till nåt helt annat land. Så det är det som den stora tjusningen med Åland. Jag kan bo kvar i mitt land utan att ge avkall på mitt språk.
Vår självstyrelse är så otroligt unik och för med sig så mycket mera fördelar än nackdelar. Och problem är ju till för att lösas. ÅF försöker bl a undergräva självstyrelsen med argument om sådant som inträffat i självstyrelsens barndom. De vi måste komma ihåg är att ingenting fungerar perfekt från första början. Det är en lång process att bygga upp ett nytt system och det kommer alltid att finnas konflikter på vägen. Det går inte att bygga upp utopier. Människor som eftersträvar perfektionism kommer alltid att bli besvikna.

Mitt första inlägg

Ja, då var det dags att komma in i dataåldern och börja blogga. Skriver egentligen bara nåt för att se hur allt funkar. Är lite förkyld och trött och har lite svårt att samla tankarna. Var på två möten på fastlandet förra veckan, två dagar i Helsingfors och två dagar i Jakobstad. Och väl hemma hinner jag knappt pusta ut innan det bär iväg på mera möten. Vilket märkligt liv man lever. Hinner ju knappt ens läsa tidningarna. Om jag skulle göra det istället. Och få nåt att reflektera över.